Vecka 28: Krisen med mig själv
"Jag behöver en kris till för att kunna andas. En förlust till för att inte stanna". I veckans brev krisar Oskar om krisåret 2025.
Man vet att det är veckobrevssommar när Johann, som han gjorde för någon vecka sedan, baddar sin hjässa i svalt vitt vin och vänder och vrider på begreppet kris i den värld som är fotbollens. Vägen fram är alltid njutbar när brorsan skriver men i år likt ifjol var slutsatsen felaktig: det är väldigt sällan kris. Som om att krisen måste kunna bekräftas som ett objektivt faktum!? Vafan, vi har ju motbeviset rakt framför näsan på oss. Det brinner överallt, små kasar i varje hörn, under det mycket märkliga Siriusåret 2025.
Krisen var en sanning redan på försäsongen då vi lurade oss själva, varandra och andra att det knackiga spelet hade att göra med att nya coach Engelmark höll på att “sätta en defensiv”. Den där defensiven som nu, nästan ett halvår senare, fortfarande orsakar sår, lika djupa som en för hårt slagen Voelkerling Persson-passning, i min fotbollssjäl.
Men krisen i mig behöver inte vara krisen i dig, Johann, eller du annan person som läser det här. För krisen bor inombords, i kroppen min, och det här med att vi vunnit 3 av 14 (TRE! AV FJORTON!) fotbollsmatcher i landets högsta herrserie under 2025 är inte det enda faktumet som slänger vedträn på krisbrasan. De där tecknen i skyn, eller ja, i lågorna gör också sitt:
Hur vi bara vinner de oväntade matcherna – vänta bara och se hur vi plötsligt sprattlar till mot Mjällby på måndag (note to self: kom ihåg att inte bli lika jäkla glad som efter matchen mot AIK) – hur vi alltid hittar sätt att förlora matcher, och hur varje insläppt mål har sin alldeles egen syndabock.
Krisen bor också i stunderna med mig själv under och runt matcherna. I katakomberna på Spiris Arena i Växjö där jag knappt, ståendes i trappan, såg Diawara släppa returen som tog andan ur höst-omstarten, i bussen på väg hem från samma match där bluetooth-högtalaren hela tiden stängde av sig själv, efter Degerfors när vi skrek på och åt varandra. Och på Studenternas när Uppsala under våren inte längre slutit upp, och all luft som fanns på samma plats både hösten 23 och 24 gått ur. Där och då är man ensam i sitt supporterskap, om än ensam tillsammans.
Ja, visst fan är det kris. Det har varit det hela tiden. Men det kanske inte är unikt, och det kanske också är därför Johann kommer till den slutsats han gör. Kris är vardag och då känns det inte som kris, i landets högsta herrserie i fotboll. För så många lag runtomkring oss är också dåliga. Och runt dem finns supportrar som mår likadant, tänker likadant.
Och åker vi ur kommer ett nytt år, i landets näst högsta herrserie i fotboll, och då kommer det på något sätt vara kris igen. I toppen eller i botten. Och om vi likt Örebro SK då förlorar absolut alla matcher kan vi alltid protestera i 30 tysta minuter på vår ståplatssektion, innan vi tar ny luft i lungorna:
“Uuuuuuuuuppsala det är stadeeeen”.
Framåt, Sirius.
Veckans….
… robotgräsklippare
Jag fick rekommenderat till mig i en social kanal en bild som den gamle skidlöparen Per Elofsson lagt upp. Bilden var på hans robotgräsklippare, som såg ut som en F1-bil, och som nu fått ett eget garage. “Stans mest bortskämda gräsklipparrobot 😂, klart den måste ha ett garage 😉 👌”, skrev den flerfaldige VM-guldmedaljören från VM i Lahtis 2001.
Tänk att Per Elofssons liv blev så tomt.
… avstå
“Viaplay sport”.
… målvaktsfråga
Jag tror att det enda svaret på en tillvaro utan Ismael Diawara som förstamålvakt är att värva en ny. Då vi inte prickat rätt sedan Josh Wicks vaktade målet 2017 har jag svårt att ge målvaktstränare Karim Fegrouch et al förtroende i den jakten. Dags att kasta om i ledarstaben?
… dröm
En offensiv hörna som i alla fall känns farlig, på måndag mot Mjällby.
… rubriklåt
Imperiet - Kriget med mig själv
… misstag
Jag är på semester i Söderköping med omnejd och besökte i onsdags en italienskt kodad restaurangkedja. Drabbad av grov resetrötthet glömde jag den gyllene regeln: köp aldrig pasta på en restaurang som påstår sig vara italiensk men egentligen inte är det. För det är i gränslandet mellan den gräddiga “oxfilépastan” på din lokala pizzeria (inte helt dum!) och de faktiskt riktiga pastarestaurangerna (ciao!) som de värsta pastaupplevelserna finns. Jag kommer aldrig ha samma relation till pasta med pesto igen.
… å andra sidan
Men kidsens pizza var rätt god.
… sillyönskan
Innermittfältare. NU.
… musik lät bättre förr
Låten är nog bara tre plus, men det låter fem plus och 100% tidigt amerikanskt 00-tal.
… farväl
Ozzy Osbourne och Black Sabbath tog farväl hemma på Villa Park i Birmingham och det var omöjligt att inte bli drabbad av att höra världens bästa band riffa en sista gång. Ozzy. Tony Iommi, Geezer Butler, Bill Ward. Eviga hjältar. Och jag inbillar mig att det blev ännu bättre av att Ozzy sällan hittade rätt tonart (låt er inte luras av den förinspelade sången från livestreamen, eller ja, gör som ni vill). Det var liksom så tydligt över. På ett fint och definitivt sätt. Och jag skriver här som jag gjorde på X tidigare i veckan:
Mitt happy place är där det initiala rytmiska chugga-riffet går över till långa svepande ackord i Black Sabbaths "Children of the Grave".
… poddavsnitt
Alex Room Service om Black Sabbaths avsked.
… måste
Studan måndag. Ses.
… slutord
So, you children of the world
Listen to what I say
If you want a better place to live in
Spread the word today
Show the world that love is still alive, you must be brave
Or you children of today are children of the grave, yeah.
/Oskar