Vecka 5: Help is fuckin' nowhere
Johann är tacksam att ha en plats. En plats där det är socialt accepterat att vara en självömkande gnällspik, that is.
En sanning: Självömkan är något som blir mindre attraktivt att uttrycka ju äldre man blir. Exempel ur sportens värld? Well, jag vet inte, men jag tänker att till exempel en 25-årig fotbollsspelare som vägrar träna för att han så gärna vill gå till Hammarby och få mer i lön faller in under kategorin oattraktiv personlighet. Svår att omfamna.
En 19-årig Kerim Mrabti som sägs ha gjort detsamma när Sirius drog ut på förhandlingarna med Djurgården är om inte sympatisk åtminstone lättare att förstå och förlåta.
Inom rockmusiken är det lite samma sak – fast ändå inte. Där är det inom en vissa genrer, exempelvis alternativ depp-pop med inslag av goth, postpunk och indie, närmast ett ideal att som ung vara en gnällig självömkande svår jävel.
Poetiskt, djupt och coolt var det när en tonårig Henrik Berggren i Broder Daniel var det – och lite mer svårsmält när samme Berggren nu som 50-åring släpper singlar på Bandcamp med rader som “Help is fuckin' nowhere / Help is nothing”.
På rock och idrott. Och på livet i stort. Min tes går att applicera på allt. Dagen en människa bliva stor så förändras det. Plötsligt är det är inte längre king att vara trulig och allmänt missnöjd.
Det finns nämligen en oskriven regel: vuxna får inte gnälla på riktigt. Inte om det som verkligen skaver. Småsaker går bra – typ att kaffet på jobbet är ljummet eller att någon snott favoritparkeringen utanför Ica. Sånt är socialt acceptabelt. Men den stora existentiella självömkansporten smälls igen någonstans där runt 24-årstårtan. Från och med då förväntas man bita ihop och producera lemonad av alla sura citroner livet generöst kastar över en.
Men det finns en plats där citronerna inte måste bli till sötsliskig dryck. En plats där det är fritt fram att gnälla oavsett mognadsgrad. Läktaren. Det kanske sista lagliga rummet för vuxen gnällighet, där angsten får pysa ut. Där är det inte bara okej att klaga, det är en dygd! Vi gnäller på domaren, motståndarna, och på vårt eget lag.
"För fan, spela enkelt, Nisse!" vrålar jag som om jag själv varit en korsning mellan Andrea Pirlo och Göran Rosendahl i sina fornstora dar. Men ingen skäms å mina vägnar. Ingen kräver mig på en ursäkt. Ingen förväntar sig att jag ska "suck it up" när domaren missar en solklar straff. Det är synd om supportern. Det är fantastiskt.
Så vad skiljer egentligen läktargnäll från ljummet kaffe-gnäll? Jo, att sport är på allvar. Fast samtidigt inte. Jag har på riktigt ont i magen av nervositet inför kvällens bandymatch mot Västerås. Men jag vet också att jag framåt måndag kommer ha släppt det om det går åt helvete.
Supporterskapet låter mig titta ner i avgrunden, se den i vitögat – samtidigt som jag innerst inne vet att den är renderad i högupplöst CGI. Ett hyperrealistiskt lajv där jag får uttrycka att allt känns skit och för en stund låtsas att livet hänger på en bandymatch mot Västerås. I bästa fall slutar allt med en liten lucka av total frid.
Tack, trots allt, sportintesse!
Veckans…
… oväntade nörd
Vår gamle anfallsstjärna Christian Kouakou går till Öster och har enligt egen utsago på klubbens hemsida följt klubben i både Allsvenskan och Superettan. Det får ses som en skräll att den då 17-årige Christian följde allsvenskan 2013 så slaviskt.
… magkänsla
Det blir en sån där kväll på Studan ikväll. En sån där… klassisk!
… magkänsla 2
Det kan också bli… motsatsen.
… framtvingade spaning om fotbollsinledningen
Han Höök ser fin ut! Och det är kul att ha en rejäl mittback och en lika rejäl målvakt. Fortsätter det såhär kan vi nog hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats i tabellen.
… stora kärlek
Den till körarrangemangen på Broder Daniels magnum opus: Den sista skivan “Cruel Town”. Och det ska sägas, skivan är lika självömkande som de tidiga, men med en politisk slagsida som gör att det funkar trots bandets relativa vuxenhet.
… lika bra körarrangemangsskiva.
Kiss - Unmasked.
… repris
Min bror. Om vår morfar.
… väder
Bandy.
Ses ikväll!
/Johann