Vecka 2: I rörelse

Bryt upp, bryt upp! Veckans brev handlar om VM-krönikan 1994 och morfar i Bomhus. Två förebilder i Oskars liv.

När jag tänker på hur det var hemma hos mormor och morfar i Bomhus, Gävle, när jag var barn, somrarna oändliga och lekmöjligheterna obegränsade, finns det ett citat som kommer till mig mer än något annat.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.

Tack, Karin Boye, för absolut allt. Och tack Albert Svanberg för att du, och resten av VM 94-krönikegänget, lyfte fram raderna som Tord Grip tyckte att Tommy Svensson skulle läsa för sina landslagsspelare, inför äventyret i USA 1994 (typ så var det va?)

För en som var 5 år 1994, jag pratar om mig själv här, så är minnena från det mästerskapet inte mina egna, även om jag och min familj till och med var i USA den sommaren. Det är istället SVT:s VM-krönika jag minns. Och det var i Bomhus, Gävle vi tittade på den. Krönikan. Hemma hos mormor och morfar.

Vi var säkert i Bomhus på vintern med, jag och Johann, men det är sommar när jag minns.

Hur vi tävlade om att äta flest av morfars plättar, hans enda signaturrätt, och hur vi varje morgon fick tekakefrukosten serverad i sängen, med skinkan ovanpå osten. Hur morfar alltid var med. På fotbollsplanen vid den intilliggande skolan eller på “indianberget” (en annan tid!) där vi byggde kojor. Medan mormor lagade köttbullar och bakade fika.

Och mellan plättarna och tekakakorna, fotbollsspelandet och kojbyggandet snurrade det inspelade VHS-bandet oförtrutet på i vardagsrummet. Med krönikan.

De där två enheterna har därför alltid hängt ihop i mitt liv. Mormor och morfar och VM-krönikan 94. Och både morfar och krönikan har, på väldigt olika sätt, varit förebilder för mig.

Krönikan. Som satte berättelserna i fokus; besvikelsen på pizzerian i Little Italy, Andrés Escobar och de tolv skotten utanför en bar i Medellin. Allt det där som visade att fotboll är något större än spelet mellan linjerna. Så klart en livsviktig insikt för någon, jag pratar om mig själv här, som senare i livet skulle lägga mycket av sin personlighet i sitt idrottsintresse och då ofta behöva lyfta det till något över det mest banala.

Och i en tid innan internet gjorde smala referenser till allmän egendom var krönikan också en dörröppnare till nya relationer. Några av mina bästa vänner har jag mött genom att vi upptäckt att vi båda skrattar åt minnet av Svennis “bra variant”-referat när Håkan Mild spelar bollen förbi den rumänska frisparksmuren innan Tomas Brolin drar upp bollen i krysset, eller just det där Karin Boye-diktandet som inleder allt.

Och så morfar. En lång, ståtlig man med en basröst så djup att Pierre Isacssons källare låter som tionde våningen.

Han som troget satt uppe i soffan och tittade på TV när jag behövde se ljuset i dörrglipan när jag skulle sova över. Han som alltid var snäll och aldrig behövde höja rösten för att visa vad han tyckte var rätt och fel. (Han som visat klass och gjort mål mot Grekland… nä förlåt nu tappade jag tråden.)

En fixare. Som fick remautism tidigt i livet men sällan såg hinder. Som lagade cyklar och svetsade hockeymål.

En sångare. Som sjöng andrabas i manskören och med sina knotiga fingrar riffade fram Status Quos “Whatever you want” på gitarren.

En charmör. Som alltid skulle prata med alla och aldrig missa chansen att dra ett skämt när läget uppstod (eller inte…).

Och så fanns så klart sporten. Som band oss samman.

När vi var små var det ett äventyr att gå på Brynäsmatch i Gavlerinken med honom, och det var häftigt att han kunde köra fram bilen till den bästa handikapparkeringen och sedan smuggla in sin medhavda kaffetermos genom en bakdörr.

Han såg all sport han kom över, följde landslagen och travet, och man fick ha överseende med att det på VHS-banden med inspelade barnprogram ibland kunde dyka upp ett gammalt V75-lopp.

När vi blev äldre började han intressera sig för lagen vi valt att följa. Sirius och Millwall. 2013 följde han med till London för att se Millwall spela semifinal i FA-cupen på Wembley. Vi oroade oss att hans ömma leder skulle göra det svårt att ta sig runt i London, men han promenerade överallt och tog chansen att snacka knackig engelska med alla han träffade. Som pånyttfödd av nya intryck. Och så klart tog han en egen basstämma på lejonvrålet: “Miiiiiiiiiiiii”.

Nu är morfar sjuk. Inneliggande på Gävle sjukhus sedan nyår med för många åkommor samtidigt i en kropp som börjat ge upp. Jag tänker på honom därför. Och på mormor.

I november var vi i Bomhus och hälsade på. Jag, mina syskon och mina barn. Då var han fortfarande, utefter förutsättningarna, pigg. Elsie fick åka med i hans eldrivna rullstol och Sigge fick springa och leka i rummen där jag och mina syskon en gång lekt. Jag är glad för det, och glad över att vi fick prata lite om Sirius bandys goda form och att Jon Dahl Tomassons nya svenska landslag trots allt ser lite spännande ut. Och innan vi åkte hem tog vi alla en gruppbild i soffan framför TV:n, på just den plats där VM-krönikan 1994 alltid stod på.

Ja, det behövs kanske ingen cirkelslutning än, och mina barn är för små för att förstå om deras pappa börjar berätta gamla nostalgiska barndomshistorier. Men det kommer att komma en tid då jag vill och kan berätta för dem om min egen morfar. Han som ofta kändes som gjord för den stora världen men blev kvar i den lilla. Kanske kommer jag då att börja med VM 94-krönikan, och Karin Boyes rader:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr.

Wembley, London, april 2013.

Veckans…

… mirakel

Hemma mot Vänersborg i onsdags hade Sirius bandy sju ordinarie spelare borta i magsjuka och fick då ställa både juniorer och egentligen skadade spelare på isen för att kunna genomföra matchen. Resultatet? Nils Bergström med mykoplasma orkade knappt ta sig till bänken för att byta och den mer eller mindre bandyinvalide David “Big Dave” Thorén vickade fram på isen med sina trasiga ljumskar. Men vinst blev det ändå, otroligt nog. Med 3-0, i säsongens bragdinsats. Knappt 700 äkta läktarskallar var på plats på Studenternas. På lördag borde även du vara det.

… topplag

IK Sirius, trea i bandyns elitserie.

… chock

Ismael Diawara heter Sirius fotbolls nye förstemålvakt och i en videointervju med klubben fick han svara på vad han hade gjort om han inte varit fotbollsspelare. “Det här är lite oväntat faktiskt…” sa Diawara och fantasin skenade:

Vill han bli socionom?
Utredare i sociala hållbarhetsfrågor på Region Uppsala?
Eller kanske busschaufför!?

Sedan kom svaret: “Jag hade spelat hockey”.

… big business

Det är omöjligt att gnälla när Sirius säljer akademiprodukten Malcolm Jeng till Frankrike för 3 miljoner euro. Och det är svårt att inte fnissa när transferjournalistinfluencern Fabrizio Romano tycker att det är en nyhet värd att dela. Men närmare världsfotbollen än så här vill man ändå inte komma, va?

… transferdröm

Nu hoppas jag vi ersätter Jeng med en mittback som väljer Uppsala på grund av att det är smidigt att kombinera fotbollen med studierna.

… podd

Vår Siriuskompis Martin Alarik gästar musikpodden DJ 50 Spänn och snackar försvenskningar. Typisk måstelyssning.

… magkänsla

Ismo > Tånne.

… dokumentär

“Farväl till sporthallen” på SVT Play.

… hört på läktaren

Vi måste komma överens om att sluta säga “dålig is” och istället säga “svårspelad is”.

Även semantiken är viktig i kampen mot hallmaffian!

… årssummering

Henrik “King Henrik” Lundqvist på X:

“Cheers to 2024, a year filled with great moments with family and friends.”

… låt

Status Quo - Whatever you want.

… podcastnamn

Det finns en kul scen i dokumentären “Amy”, om Amy Winehouse, där hon hör att Justin Timberlakes album “What goes around, comes around” är nominerat till en Grammy i samma kategori som hennes. När hon hör vad Timberlakes album heter rynkar hon på ögonbrynen och säger “his album’s called “What goes around, comes around?”.

En liknande reaktion hade jag häromdagen när jag upptäckte att Youtube-trion “JLC” har en podcast som heter “Mellan himmel och jord”.

… nya liv

Jag och Johann har bokat in en tennisbatalj varje onsdagsmorgon kl. 07.00 våren ut på Uppsala Tennisklubb. Första tillfället var i onsdags. Känslan? Jag är Pete. Jag är Sampras.

… 2025-förhoppning

A year filled with great moments with family and friends.

Frillesås hemma, Studan, lördag. Ses!

/Oskar