Vecka 48: The Black Country

Oskar har läst Rob Halfords självbiografi och funderar på hur en oreflekterande man från The Black Country hade skrivit veckans brev.

Mitt första riktiga favoritband var Judas Priest. Hårdrockarna från den delen av England som så poetiskt kallas “The Black Country”. I West Midlands, runt Birmingham och Walsall, där kolfabrikerna gick så på högvarv att de färgade luften svart.

I högstadiet förälskade jag mig i Glenn Tipton och KK Downings stilbildande “twin axe guitars” och Ian Hills dånande bas. Och jag blev kär kronologiskt. Först i de bluesiga 70-talsskivorna, sedan när riffen blev snabbare och snabbare, och till sist i den totala heavy metal-överkörning som är 80-tals-Priest.

Mest av allt fastnade jag för sångaren Rob Halford. Frontmannen med det coolaste metal-skriket, men också de vassaste melodierna. När Judas Priest är som bäst spelar Tipton och Downing de tyngsta hårdrocksriffen, medan Rob Halford sjunger de vackraste popmelodierna. Oslagbart.

Det som också särskiljer Rob Halford från sina samtida heavy metal-frontmän är att han är gay. Det var inget han skyltade med under Judas Priest glansdagar, även om rykten florerade, utan Halford kom ut först 1998. I sin självbiografi “Confess” skriver Halford naket om hur den stora hemligheten, livslögnen, påverkade honom.

På 80-talet spårade hans liv ur och utöver stora drog- och spritproblem jagade han också ständigt utlopp för sin dolda sexualitet, så när bandkompisarna festade med groupies tog han sig till närmaste krog- eller bensinmackstoalett med hopp om att få napp. 1986 försökte han ta livet av sig, och hamnade på rehab. Desperationen hörs i Judas Priest låtar, i Halfords röst och stundtals i hans texter.

Yeah I've left the world behind
I'm safe here in my mind
I'm free to speak with my own kind
This is my life, this is my life
I'll decide not you

Keep the world with all it’s sin
It's not fit for living in

När Rob Halford skriver sin självbiografi är han långt ifrån 80-talets livskris. Han delar sin tid mellan Phoenix och Walsall, där han bor med sin man som han är gift med sedan 2010. Vad drar han då för slutsatser av sitt dramatiska liv?

Halford återkommer hela tiden till sitt och bandets ursprung i The Black Country. Där lärde man sig att hålla saker för sig själv, aldrig gnälla. När Halford kommer ut till sina bandkamrater rycker de på axlarna. “Ja det här visste vi väl om, nu pratar vi inte mer om det”, är deras hela reaktion. Halford, även 40:ish år senare, tycker att den reaktionen var perfekt. Som läsare funderar man lätt, borde ni inte pratat om det? Hade du inte behövt stöd när du var suicidal och mådde som sämst? Nä, lika bra att allt pågår som vanligt, tyckte alla.

Det är på gränsen till fascinerande att läsa att en man som varit utsatt för så mycket, och mått så dåligt, drar den övergripande slutsatsen att “det hade inte kunnat vara på något annat sätt, sådana är vi från the Black Country”.

Jag tänker att den där inställningen kan vara inspiration till mitt eget supporterskap framöver. Åker vi ur? Ja, någon måste göra det. Feldömd straff? Det är sånt som händer. Bandysäsongsstart i september? Jahapp, då får vi spela fler bortamatcher i början. Barn som tiktokar längst ner på ståplats? Sådan är den generationen. Östersund klarar sig kvar i Superettan? Ja, det är det sportsliga som avgör.

Ni förstår.

Och hela det här veckobrevet är ju bara trams i The Black Country. Sitta och vrida och vända på saker i onödan? Twat! Hade Judas Priest skrivit det här hade det bara stått:

IK Sirius 5-1 Bollnäs GIF.

Metal Gods.

Veckans…

… bandykänsla

Lyckas bara klubben betala lönerna (bli medlem! gå på match!) kan den här bandysäsongen bli något alldeles speciellt. Vinsterna mot Hammarby och Bollnäs skvallrar i alla fall om något unikt: ett ramstarkt Sirius bandy.

… låt

Judas Priest - Beyond the realms of death

… kvalvinnare

Det var omöjligt att inte bli alldeles uppfylld av dramat i Sundsvall i söndags, där Giffarna vann mot det där Stockholmslaget. Snön! Regnet! Pontus Engblom! Bättre än alla sportfilmer.

… kvalförlorare

Landskrona BoIS tränare Max Mölder har under hösten gjort allt för att bortförklara sitt lags kollaps, och nu efter kvalförlusten mot Värnamo yrade han om att ”ingen inför säsongen hade trott att vi skulle få de här två matcherna”. Jag är ledsen, Max, men det är dags att inse: you fucked up!

… bandynamn

Emil Eskhult.

… löfte

Mer Judas Priest, men i annan form, 2025.

… reportage

Rios stjärna lyser igen - briljant personlig läsning i Offside signerat vår favorit Henrik Brandão Jönsson.

… öppningsreplik

“What's this war in the heart of nature”?

… nya tradition

Bandyonsdag! Nästa vecka kör vi igen, hemma mot Villa Lidköping på Studan. Äntligen vinter, hörrni.

/Oskar