Vecka 47: En bal på slottet

Johann har varit på en bal på slottet – och funnit en dold allierad.

Att åldras som punkare har sina utmaningar. Eller punkare och punkare. En riktig sådan skulle förmodligen börja tandem-poga i ren frustration om den hörde att jag, mediaman med hela byxor och jobb, kallade mig det. Men om vi breddar definitionen: alternativ/indie/anti/osv. Eller: en sån som tycker det är som är fint och korrekt är töntigt, och drevs av idealet att vara annorlunda under hela sin uppväxt och unga vuxenhet.

För en SÅN, det vill säga en sån som jag, kan det ibland vara utmanande att närma sig den enligt rykten så ljuva medelåldern.

Exempel på när det är utmanande: När man förväntas stänga köksluckor efter sig.

Exempel 2: När man är på en bal på slottet med klädkod: kavaj.

Det förstnämnda sker i stort sett dagligen. Det andra numera en gång om året. I tisdags var det dags, det vankades Siriusgala på Uppsala slott. Fotbollssektionen har sedan några år utökat den sedvanliga “låt sponsorerna kröka”-avslutningen till att vara en klassisk gala med ganska hög ambitionsnivå, där även medlemmar och supportrar är välkomna (om de betalar för sig, måste sägas).

Som punkare (sic!) är det inget jag skulle betala pengar för att besöka, men nu är det så att jag och brorsan förra året, som kalenderbitare till läsare kanske minns, vann ett pris på nämnda gala. I år skulle vi följaktligen dela ut pris i egenskap av “regerande mästare”, så att säga.

Uppsala slott, inte så stelt. Foto: SFV.

Det hela var toppen, och obekvämheten över att vara på en plats med vita dukar, kandelabrar och rejält tilltagen takhöjd blev aldrig särskilt påtaglig. Kanske för att galan också var besökt av den folkgrupp som är den enda som hatar galor mer än punkaren: fotbollsspelaren!

Nu skötte sig alla spelare från såväl herr- som damlaget på plats exemplariskt – vad jag kunde se. Men! Jag tror ändå att deras ackumulerade grundobekvämhet över att vara där var nyckeln (tillsammans med tre drinkbiljetter á 100 kr) till att tillställningen för mig blev rätt avslappnad. We’re in this together-känslan. De fixar det, då gör jag också det.

“Fotbollsspelaren: Den dolda allierade”. Är inte bara en potentiellt märklig true crime-dokumentär utan kanske också en rubrik för hur den kan användas av oss socialt halvhandikappade supportrar i livet.

Ju mer jag tänker på det inser jag att jag ganska ofta tänker på fotbollsspelaren – och speglar mig och mitt liv. Och vem är jag att hålla inne på mina bästa lifestyle-tips. Här kommer listan:

4 andra situationer där det är utmanande att finnas till och fotbollsspelaren är din dolda allierade:

1. När du inser att du har råkat “gilla” ett tre år gammalt inlägg på din chefs Instagram
   Ingen fara, gör som fotbollsspelaren hade gjort. Kasta in sju eldemojis i en kommentar för att överkompensera och därmed göra så obekvämt att det slår över och blir lite nice. Sköna killen på kontoret, det är du, det!

2. När du är mitt i ett bråk med din partner och helt glömmer vad ni egentligen bråkar om
   Här är fotbollsspelaren mästare. Hen har argumentationer med tränare, medspelare och domare varje vecka – men alla vet att det är i stridens hetta och inget personligt. Bara att gå vidare, helt osårad och sorgfri.

3. När du ska “brainstorma” på jobbet och alla andra verkar ha en färdig Powerpoint i huvudet
   Neurotikern vill leverera perfekt, men fotbollsspelaren vet att det viktigaste är att bara skjuta bollen med övertygelse, eller kuta svinlångt i hopplös förstapress för att få en applåd av de halvt debila supportrarna på läktaren. Helt enkelt: Släng ur dig ett förslag som är halvdant men väldigt, väldigt entusiastiskt.

4. När du tramsat bort ett helt veckobrev

   Ingen fara här heller, det kommer som bekant nya matcher samt brev. Samt: vad är det för fel med att garva lite. Fotbollsspelare gör det hela tiden och åt, typ, ingenting!

Veckans …

… röst

Läggs med fördel på mig och Oskar, som blivit nominerade till “Årets marknadsförare av Uppsala”. Att vinna är det enda alternativet, särskilt som Kim Bergstrand fick samma utmärkelse 2017. Hans tacktal är för övrigt en klassiker, med den briljanta avslutningen: “Var som Sirius fotboll, kaxigt ödmjuka!”. Har levt efter den uppmaningen sedan dess.

Tack på förhand för att just DU röstar.

… fullträff

Sirius bandy i snöstorm på Zinkensdamm. Spöar Hammarby på disciplin, hårt arbete och individuell briljans. Då är bandy som bäst och vackrast. Fortfarande!

… miss

Att livspussla sig bort från Zinkensdamms läktare i onsdags. Avgår.

… biblioteksupdate

Senaste bibblan som tagit in vår bok “Läktarskalle”: Heby bibliotek! Uppland är blåsvart.

… känslan

Är att jag och min bror snart kommer behöva göra något mer ljudbaserat igen. Ytterligare känsla? Att det absolut inte kommer handla om sport!

… nyförälskelse

Har knappt sett en sekund av Jon Dahl Tomassons svenska landslag. Däremot har jag på slutet, med ökade framgångar, börjat hungrigt konsumera allt som skrivs och sänds i poddform om danskens stolta blågula krigare. Sällan har jag varit så kunnig om ett fotbollslag utan att ha sett dem utföra fotboll. Kanske är det som vår nestor Kristian Borell en gång lär ha sagt: att kolla på matcher är överskattat.

… saknade rubrikord

Vad hände med snösmocka? När jag jobbade på lokaltidning för snart 10 år sedan så var det årets roligaste grej att “pusha ut” att SNÖSMOCKAN SLÅR UT SAMHÄLLET, typ. Nu har jag inte sett det någonstans, trots att vi lever mitt i en. Är den halvironiska och putslustiga journalistiken på väg att dö på grund av vår sorgliga samtid? Den som lever får punkt se.

Nu är det vinter på riktigt! Vad passar då bättre än att gå till Studan på onsdag kväll. Sirius-Bollnäs, klassikermöte! Ses.

/Johann