Vecka 45: Endsong is a fucking masterpiece
The Cure och bandyn är tillbaka. Och Johann är glad att de två enheterna just nu gör det bra. Riktigt bra.
Året är 2024.
Det dröjer till några veckor efter releasen. Sedan kommer meddelandet från min medelålders brittiske vän:
“Endsong is a fucking masterpiece.”
Minuter senare svarar näste, dock inte brittiske, medelålders man i samma chattråd:
“Kul att The Cure fått så god respons på skivan. Känns bra”
Hjärtemojis trycks. Vi i chattråden mår bra tillsammans. Lättade. The Cures nya, Songs of a Lost World, håller måttet. Är faktiskt riktigt bra. Och det finns till och med en låt på den som enligt en säker källa, det vill säga en brittisk medelålders man i chattråden, är ett mästerverk. Endsong. Perfekt.
Året är ungefär 2007.
Jag är i mitt studentrum på Studentvägen, som jag hyr i andra hand, för jag pluggar så klart inte, och lägger nålen försiktigt på vinylskivan. Det är en av de första jag köpte, redan på gymnasiet, på Skivbörsen på S:t Olofsgatan. Och den börjar snurra.
“Doesn’t matter if we all die”, sjunger Robert Smith och jag sätter mig på golvet, tar en klunk av folkölen och konstaterar för tusende gången att det är världens coolaste öppningsrad att sitta på golvet och dricka folköl till. Möjligen även den coolaste oavsett kontext.
Och så fortsättningen:
Something small falls out of your mouth and we laugh
A prayer for something better
Please love me!
Meet my mother
But the fear takes hold
Creeping up the stairs in the dark
Waiting for the death blow
Jag blundar. Känner. Starkt. Det här är min grej.
—
Året är 2024 igen och jag tittar på nämnda bands nya konsertfilm där de spelar hela det senaste albumet. Och funderar på varför det glädjer mig och mina vänner så mycket att det låter bra (och att det går att med bibehållen värdighet ha kajal som 60-plussare).
Och jag tänker på min väns utsaga att det “känns bra”. Det känns faktiskt bättre än bra. “Upprättelse!”, skrev min dräpande briljante vän Niklas apropå att Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren släppte sin soloskiva 2017. Han satte fingret på något där och då.
När det som format en återuppstår – och levererar – när man nått en mognare ålder blir man bekräftad. Jag är inte passé, det jag är och står för är fortfarande en del av samtiden, har en röst och en plats. Ja, det är nog därför.
Dessutom: Det kan vara svårt att förstå nu, men megabandet The Cure var en gång i tiden, precis som Henrik Berggren, kultur för den utstötte, den mobbade. Freaket i skolan. Som därmed skapar lojala följare, följare som drömmer om sin revansch.
Precis som bandyn. Som Idrottsklubben Sirius Bandyklubb (Ja, tyvärr är det dess fullständiga och lite övertydliga namn). Att heja på bandy, och Sirius bandy i synnerhet, var och är en kamp för det där. Drömmen om det där SM-guldet som aldrig kommer eller, i brist därpå, att synas i alla fall ett par minuter i Sportnytt.
Kanske är det därför det för mig KÄNNS extra mycket nu när Sirius bandylag är bra och får rubriker. För att det visar de jävlarna att vi inte är döda. Varesig sporten eller klubben. Budskapet till vanlisar som inte förstår charmen med att inte se bollen och frysa på betongen är tydligt: Vi finns kvar, och vi är relevanta.
Vi som vägrat, och fortfarande vägrar, ge upp och kämpar på för en allt mer marginaliserad idrott, som i vår hemstad har gått ifrån att vara “grejen” till att leva i fotbollens skugga. Vi har en särskild kniven mot strupen- eller “de som fattar fattar”-lycka som vi delar i ögonblicken av framgång.
En pånyttfödd Robert Smith och en briljant Albin Thomsen har helt enkelt en sak gemensamt. De skapar hos de trogna samma kollektiva utrop:
“Upprättelse!”
Hemmapremiär ikväll, revansch att utkräva mot det gula laget från Småland. Kom i tid och undvik för Guds skull nu köer!
Veckans…
… etta på utelistan
Fotboll! Närå, men det ska bli skönt att vända blad. Ett litet poängrekord skulle dessutom pigga upp som avslutning.
… tvåa på utelistan
Icke-diskussionen om att bygga ut fotbollsstudan. Sirius nämner kort i en artikel att det vore bra att bygga ut Studenternas vid behov i framtiden. Någon gång. Lokaltidningen svarar med nedlåtande krönika. Jag? Jag suckar och går vidare i livet.
… bubblare på samma lista
Fyrspåret! Orka!
… insikt
Jag har tydligen blivit en sådan gubbjävel som läser saker i lokaltidningen och fnyser.
… goth-diss
När Robert Smith, i det mest av musikpressen skapade bråket med Morrissey på 80-talet, konstaterade att “säger Morrissey att man inte ska äta kött, så äter jag kött”. Roligt!
… bibliotek
Eskilstuna stadsbibliotek som är det senaste som tagit in vår bok Läktarskalle. Tjata på ditt lokala att göra detsamma, så får du en hundstjärna i himlen!
… kära återseende
Bandytältet! Öppet från 17 i samband med kvällens premiär på Studan. Ta en kombo – köp en bok!
/Johann