Vecka 43: Renegaterna

Johann söker efter de som commitat the ultimate sin – de som bytt favoritlag. Vad han hittar är, tyvärr, rätt väntat.

Jag läser just nu en bok. Eller, låt mig omfrasera det där: Jag kämpar mig just nu igenom en bok, så att du som läser det här inte ska behöva göra det. Jag skriver så därför att den är vad vissa skulle kalla “seg”, väldigt akademisk och handlar om någonting som går att kategorisera som smalt.

Den heter Renegater och är skriven av historikern Johan Stenfeldt. Johan har en spaning, eller ett case. Eller som jag gissar att det heter i hans akademiska värld: tes. Han har för att gå i mål med den närstuderat, och då snackar vi verkligen NÄR-stu-de-ra-t, två gamla svenska politiska ledare: Nazisten Sven Olov Lindholm och kommunisten Nils Flyg.

Båda var aktiva under 1930-talet men den förste blev betydligt äldre än den andre. Vilket gör att författarens material, det som är så viktigt i forskning, är lite orent. Boken handlar om svek. För det finns en twist: Vid tiden då politikerna dog hade de bytt sida. Bägge två! Blivit renegater, sådana som metalbandet Hammerfall lärde oss om när milleniet var nytt. Lindholm var vid sin död någon typ av vänster och på 1960-talet aktiv i rörelsen som var mot Vietnamkriget. Flyg dog redan på 40-talet som övertygad nazist och vän av Hitler.

Tesen är, tror jag då jag inte pallat mig igenom hela den milt sagt opoppiga prosan, att visa på de båda ideologiernas likheter. Forskaren berättar om hur Lindholm och Flygt på olika men också liknande sätt bytte sida och blev det som en gång var deras egen värsta fiende.

Vägen dit är kantad av väldigt många små och stora världspolitiska och inrikespolitiska händelser som nagelfärs i detalj av forskare Stenfeldt. Och så det personliga. De bådas misslyckanden på popularitetsplanet förde dem bort från en korkad ideologi till en annan.

Flyg, Nils. En renegat. Foto: Wikipedia.

Det är komplext och krångligt, som så ofta i forskningens värld. De som verkar inom den har liksom till uppgift att ha två eller helst fler tankar i huvudet samtidigt. Så behöver inte vi hålla på, vi lekmän. Vi som hejar på klubbar och föreningar som leker krig på ett fält med linjer och små burar vid varje kortsida. Klubbar och föreningar som har olika ideologier, fast som i vårt fall inte är på blodigt allvar och får konsekvensen att folk folkmördar folk.

Nu finns det ju även, som vi sett i veckan, de som hejar på – eller som de ser det – ÄR sportlag och tar det på just lite för stort allvar. Som från läktarplats brukar våld för att påverka det där låtsaskriget som vi, alla andra som står och sitter där, är överens om är på skoj. Viktigt, absolut – men ändå: lite på flipp.

Men skit i de mupparna nu! Jag tänkte istället göra min egen högskolepoängsbefriade forskning. Våra renegater. De supportrar som gjort Det Mest Förbjudna. De som bytt lag. Vad var deras drivkrafter?

Jag ger mig ut på nätet och hittar… knappt ett skit. Det är någon britt som går igenom tio potentiella skäl till det på sin blogg, och sågar varenda ett längs fotknölarna. Ditt lag för dåligt? So what, det är då du behöver ställa upp! Du har flyttat till ett annat land!? Det finns TV! Och så vidare.

Mitt sökande fortsätter. Jag hamnar såklart på en flashbacktråd där en stackars B-uppsatsskrivande student söker svar på samma fråga som jag. Han får snabbt till svar att det är strängt förbjudet innan något geni kommenterar:

Fråga massa barca eller djurgårdare. Så du veta varför de byter lag. För inte fan höll någon(?) på jyrgårn (sic!) innan 2002 (då de vann SM-guld, reds anm)?

Och sådär fortsätter det. Och det känns igen. För visst är det så att den enda gången lagbyte dyker upp i diskussioner är när man ska kasta skit på en antagonist. Man anklagar deras supportrar, utan någon som helst slags empiri, för att vara renegater och därmed fejk och plast och andra negativt laddade ord i vår kultur.

Det är väl som det ska, och jag har själv svårt att se mig själv byta lagsympatier innan det blivit dags för mig att käka min sista rostis. Men visst måste det finnas en smärtgräns? Frågan är var den går.

Vissa talar om bandyhall i våra led. “Då lägger jag ner”. Ett yttre hot som ödelägger allt det man identifierar som sitt.

Ja, jag kan förstå känslan. Jag ville lägga ner när Sirius släppte in 0-2 i lördags, liksom. Men den känslan skakar man snabbt av sig, lojaliteten är för stor och vi som upplevt sex raka bandykval vet att man kan ha det ganska kul utan sportslig framgång också. Och ser jag ett blåsvart lag spela bandy så blir jag engagerad, oavsett miljön runt isen. Min kropp och själ är så djupt investerad att det sker vare sig mitt intellekt vill eller ej.

Samtidigt finns det värre saker än dåliga resultat och bandy inomhus (knappt, jag vet!). Till exempel att klubben i ens hjärta börjar stå för vedervärdiga saker. Göra omoraliska grejer. Men där är vi i Sverige rätt skonade på grund av vår föreningdemokrati. Vi kan åtminstone gör vår röst hörd om något är åt helvete.

Känslan att vilja skita i det för en stund är nog rätt vanlig. Samtidigt är det få om ens någon som verkligen goes through with it. Möjligen går supportandet ner i intensitet, men hejandet består. Sen kommer det till själva bytet. Hur ska man uppbringa kraft att hitta en ny ideologi om den första svikit en så pass illa att man valt att vända den ryggen?

Forskningen får eventuellt gå vidare. Men jag lovar att nästa bok jag skriver, likt den förra, kommer ha mer känsla än fotnötter.

Veckans…

… mästare

Kristopher da Graca blir finsk mästare för andra året i rad. Och Abdul Razak, för honom minns väl alla, har gjort comeback i nordcypriotiska (!) ligan och även han vunnit en oklar titel. Källa: Instagram. Mästare kommer uppenbarligen i olika former.

… premiärnerver

Ikväll inleds Elitserien i bandy och Sirius åker till Trollhättan för att möta Gripen. Kniven mot strupen direkt, och vinst krävs. För vi orkar inte krisrubriker om det sportsliga – också.

… premiärspaning

Bläddrade snabbt igenom lite pressrapportering från den ökänt superstela pressdagen inför Elitserien i bandy. Inga större överraskningar, utöver att den klassiska sägningen “Elitserien är jämnare är någonsin”, vad jag kunde se, uteblev. End of an era?

… tappade gnista

Jag skrev tidigare om att jag lite i hemlighet tycker det är kul att följa svenska fotbollslag i Europa. Jag kan nu meddela att jag inte gör det längre. Känner ingenting. Tror det är årstiden.

… låt

Killing Yourself to Live - Black Sabbath

Hata Stockholm!

/Johann