Vecka 42: Like a daisy, in my lazy eye
I helgen höstspelar IK Sirius mot Halmstad på Örjans vall. Och rockbandet Interpol på Cirkus. Och inget ställs på sin spets. Kanske är det det, som är livet?
Jag kan sakna känslan av att allt avgörs. Ställs på sin spets. Som när Sirius mötte Halmstad på Örjans vall i slutet av oktober 2016, och gick upp i Allsvenskan. Säsongen fram till den avgörande matchen lever fortfarande klart i mitt huvud.
Den vårgnistrande bortasegern mot Åtvidaberg på Kopparvallen där Ante Björkebaum stängde matchen samtidigt som jag hade avslutningen av cykelloppet Paris-Roubaix i ena örat. Bortasegern mot Örgryte på Gamla Ullevi där Sirius kombinerade sig fram till årets snyggaste mål och tre poäng firades på City Kebab i Göteborg där kebaben hyvlats av Mervan Celiks pappa.
Assyriska borta, efter ett besök på Katta & Rilles rockpub i Södertälje, där två Dragan Kapcevic-mål gav serieledning. Jerkas “I Can Jive” i halvtid på Skarsjövallen i Ljungskile och känslan av att inget kunde stoppa det blåsvarta tåget med slutdestination Allsvenskan.
Och snabbt gick det. Vångavallen och Trelleborg borta i regnet gav tre poäng och pizzaupptäckten ”Alabama” på Restaurang Istanbul. Örgryte hemma på Studenternas som en överkörning i skenet av en ny portabel skärm (i klass med Brynäs omtalade mediakub) utställd på Studenternas löparbanor. Och plötsligt var det dags.
Måndag 24 oktober 2016 rullade två bussar från Uppsala mot Halmstad. Förutsättningarna var enkla: tre poäng innebar Sirius till Allsvenskan. Det var långt, det var stundtals svårt att andas, det var stundtals lätt att skratta. Framme.
En pliktskyldig folköl och etthundra cigaretter bakom läktaren senare blåstes matchen igång. Nervositeten höll i sig över den mållösa första halvleken och när Jakob Bergman nickade in 0-1 försvann verkligheten. Jag såg ingenting av matchklockan men det var tydligt att tiden gick samtidigt som regnet började falla över kortsidesläktaren. Sedan blev det inkast vid ena hörnet på rätt planhalva och när Moses Ogbu dämpade bollen blåste domaren av.
Jag minns kramarna. Gemenskapen. Och känslan av att allt ställts på sin spets.
—
Jag kan sakna känslan av att allt avgörs. Ställs på sin spets. Som när indierockbandet Interpol spelade på Accelerator-festivalen i Stockholm 2007. Händelserna fram till den konserten lever fortfarande klart i mitt huvud.
Genom Interpol, Arcade Fire och The Magnetic Fields hittade jag i gymnasiet nya musikaliska och samtida dörrar bortom dammiga 60- och 70-talsskivor som tidigare tagit all min uppmärksamhet. Interpol var coolast. Och 18-årsgränsen på Accelerator-festivalen skulle inte stoppa mig trots att jag fyllde rätt ålder först i december. Gigget var ett examensprov i indie-kredd jag vägrade missa.
Vi laddade i en park utanför universitetsområdet i Stockholm och när vi skulle in på festivalområdet fick Johann gå in innan mig, med sitt pass som legitimation, medan jag gick in något senare - viftandes med hans vanliga legg. Kuppen lyckades och jag var inne.
Vi chockades av ölpriserna i det säkert inte så dyra ölståndet, hörde Peter Bjorn and John vissla från en tältscen, och diggade lätt till Modest Mouse och TV On The Radio innan det sent på kvällen var dags för vår huvudakt - Interpol.
Bara några dagar efter spelningen skulle de släppa sin tredje skiva, “Our Love To Admire”, men vi som hade koll på rätt hubbar på DC++ hade redan lagt händerna på många av låtarna, som episka “Pioneer to the Falls” och “Rest My Chemistry”. Och vi sjöng med.
Frontmannen Paul Banks hade mössa, den ikoniska basisten Carlos hade en ständigt rykande cigarett fäst vid stämskruvarna på bashuvudet och “Stella was a diver and she was always down” var det perfekta extranumret. Efteråt undrade en äldre indiekille hur vi kunde de nya låtarna, och min kväll var komplett.
Jag minns låtarna. Hur det kändes i bröstet. Och känslan av att allt ställts på sin spets.
—
Imorgon, lördag, spelar Sirius återigen borta mot Halmstad på Örjans vall. Och samma dag spelar Interpol på Cirkus i Stockholm. Jag är bara på plats på det senare evenemanget (här är det viktigt för min kredd inom scenen att påpeka att jag bokade konsertbiljetterna innan spelschemat sattes) men båda har gemensamt att de saknar den där riktiga nerven. Inget alls ställs här på sin spets.
Det är en väl lyx att känna så. Ingen oro. Inga avgöranden. Kanske borde man inte sakna det definitiva. Det avgörande. Jag kan hoppas på en bra Siriusprestation och inte bryta ihop om den uteblir. Och jag kan stå och stampa med foten till Evil-introt på Cirkus, utan att behöva imponera på någon.
Det kanske inte blir minnen för livet, men det är livet.
Veckans…
… kuriosa
Accelerator-festivalen var två dagar och fast vi skulle gå på båda hade mitt gäng så klart inte löst något boende, eller tak över huvudet, i Stockholm. Istället sov vi i en skogsdunge, under bar himmel, nära ett nattöppet Statoil. Kallt var det, och dagen efter inget segertåg. Men när Rufus Wainwright sjöng Hallelujah i morgonrock så sjöng han till oss.
… U21-åsikt
Bäckis out!
… hån
“Hade du någonsin snedlugg?”, frågade min fru mig häromdagen. Klart jag hade! På Accelerator 2007, till exempel!!
… bandytriumf
Sirius bandy tog BRONS i Svenska cupen efter att ha besegrat lillebror Västerås i bronsmatchen (!). Anton Andersson alltså, nu är han kung!
… bandyverklighet
Ingen elitlicens till Sirius bandy som nu behöver ta fram en “bra handlingsplan”. Vad du kan göra? Bli medlem! Köp säsongskort!
… A-landslagstanke
Såg av någon anledning Sveriges match mot Slovakien på O’Learys och hamnade bredvid en trevlig herre som undrade var Niclas Eliasson spelade till vardags. Alla i sällskapet gick bet men jag kunde i alla fall bidra med att han “ju slog igenom i Falkenberg”.
… slutspurtsstridsrop
Mot Europa!
… låt
Kanske är Paul Banks som absolut bäst i Interpols “Lights”?.
All that I seek
Please police me
I want you to police me
But keep it clean
… dokumentär
Däckad i förkylning passade jag, sist av alla i fotbollssverige, på att se “Allsvenskan här kommer Degen” på SVT Play, om Degerfors comebackår i Allsvenskan 2021. Det finns betydligt starkare stunder men jag är svag för Victor Edvardsens citat efter att han dragit igång “Hata Örebro”-ramsan framför egna klacken efter derbyseger borta mot ÖSK.
“Jag ska inte sitta här och säga att jag ångrar det, för det gör jag inte”.
… serie
Avsnitt 7 av säsong 3 av The Bear inleds med Adrienne Lenkers “No Machine” och om jag var såld på den omkramade seriens förträfflighet redan innan, så var det där jag gick all in.
… krogplaylist
När jag skriver de sista raderna på det här veckobrevet på The Bishops Arms i Uppsala ljuder “The Headmaster Ritual” med The Smiths ur högtalarna medan jag fingrar på glaset fyllt med en procentsvag engelsk bitter. One day this season is gonna end. Vi njuter alla dagar till dess.
/Oskar