Vecka 23: Hänryckningens tid

Johann tar till en av romantikens mästare för att fånga känslan. Den där känslan av att vinna runt pingst.

Då när syrénerna doftade sött över Uppsala ängar,
när hela naturen var full av den hänryckta värmen,
då trädde de fram i sitt blåsvarta majestät åter –
Sirius, hemstadens stolthet, och segrarnas barn genom tider.

AIK kom dit med en aura av glans och av gamla meriter,
Guidetti med svulstig min och med hår som var format av stormvind.
”Gnagä”, de ropade högt, men de möttes av något de glömt bort:
viljan, den unga, den eldiga, lättfotad, framburen av framtid.

Widgren han sköt – ja han sköt som om skotten var skrivna i stjärnor,
bollen den studsade fram likt ett öde, förutbestämt, klart.
Nordfeldt han såg den för sent, som en tanke som redan har lämnat –
och så stod det ett-noll och de blåsvarta sjöng som i extas.

Snart kom det nästa. En passning från höger, ett inspel av Bjerkebo,
Ure han störtade fram som en dröm genom AIK:s vakter.
”Två-noll”, stod det där, som en dom i en saga om högmod och fall,
och Benkovic haltade ut, som en hjälte som glömt bort sitt öde.

Så där kunde det ha inletts. Esaias Tegnérs epos i hexameter om söndagens seger mot AIK. Men han skrev aldrig något sådant. Det gjorde däremot ChatGPT, med den hyfsade äran ändå. Tre svaga plus. Även om jag fick jobba med en hel del konstruktiv kritik till den lille AI-vännen längs vägen.

Mig gjorde den digitala Tegnér i alla fall lite rörd i sitt sätt att förklara det episka i att spöa en stor och ond fiende på Studenternas efter åtta raka misslyckade försök.

Särskild så här runt pingst, den tid som samme Tegnér utnämnde till Hänryckningens Tid i den väldigt kristna och ganska pekorala dikten Nattvardsbarnen. Det är en tid för stora känslor, det är det. Skolavslutning och student – och sommarens alla löften alldeles runt knuten.

Så att det just var nu vi slog dem, det spelar roll. För i vissa segrar finns det poäng, i andra: mening. Kraft. Svulst. Och den här var av det senare slaget – en sådan som Marcus Birro hade skrivit “lägger sig tillrätta i hjärtat”. Typ. Och: den innehöll ÄVEN tre poäng. Perfekt.

Men låt oss stanna vid verklighetens Esaias Tegnér, död det i Sverige mycket fotbollsbefriade året 1820, en stund. Vilket fotbollslag hade skalden hejat på – om man han mirakulöst återbördades till livet här och nu?

Geografi säger Öster. Tegnér var biskop i Växjö och levde länge i Småland. Närmast till hands är därför Östers IF, det smått romantiserade folkhemslaget från Växjö. Det är geografiskt korrekt, men... hade hans ego stått ut med att hålla på ett jojo-lag mellan Allsvenskan och Superettan? Tveksamt.

Estetik säger Sirius. Tegnérs smak för det upplysta, fria, bildade och heroiskt lidande är hand in glove här. Ett lag från lärdomens stad, med vackra nederlag, oväntade triumfer, och supporters med skägg, doktorander och identitetskriser. Han hade säkert sett en likhet mellan Uppsala och det antika Sparta (fast med sundare supporterkultur).

Esaias, en blåsvart själ? Kanske.

Självbild säger, tyvärr, AIK. Tegnér hade ett svulstigt självförtroende och ett latent martyrkomplex – en man som både ville vara älskad av folket och känna sig missförstådd av etablissemanget. Det luktar AIK. Men samtidigt: han hade svårt för auktoriteter. Så kanske inte ändå.

Nåväl, vi får aldrig veta. Fakta är att vi blåsvarta i söndags stod där efter nittio minuter plus tillägg – inte som vinnare i en tabell, men som frikyrkliga tungotalande freaks i fotbollens tempel. Gungandes i takt till den där psalmen som en gång i tiden skrevs om Långstrump, Pippi. Numera troende på mirakel – redo att missionera.

Allt det här var egentligen en mycket krånglig omväg till att få skrika ut, som en packad 18-åring på ett flak, att DET VAR SÅ JÄVLA GÖTT ATT SLÅ AIK.

Låt nu hänryckningen slå rot i oss alla – konsumera oss i några veckor – och så ses vi på andra sidan. I högsommarens lättja, med svalt vitt vin i gommen. Eller, spelarna för nöja sig med Pripps sportdryck, ni vet den gula? Finns den kvar? Den måste finnas kvar. Då drar vi igång igen. Och så kanske det kan bli en säsong av det här också.

Veckans…

… insikt

“I’ve been shifting gears
All of my life
But I’m still the same, underneath”

Morrissey på Hovet den 23 juni. Ett sista tack och hej till den avige, rolige, störige, megalomane, sköre, småsinte, briljante jäveln. Ses där!

… förnamn

Dennis. Dennis!

… dag

Svenska Flaggans! Är det i dag. Eller så kallades den förr i alla fall. Heja Sverige, antar jag. Kul att spöa dansken med 6-1 var det i alla fall. Uppsala, baby.

… budskap

“In my own strange way, I've always been true to you
In my own sick way, I'll always stay true to you”

… apropå Dennis

Blev glad av att den hittills för oss åskådare mest frustrerande dansken Tobias Anker firade Dennis Widgrens mål genom att skrika… Dennis! Poetic. Dessutom var han bra, Anker. Kan bli nåt!

Vifta en flagga, eller krama en kudde. Gör vad du vill! Och boka in dig på badbussen (!) till Växjö!

Tills nästa gång,

/Johann