Vecka 20: Kallithea Beach (and everyone is so sad)

I veckans nyhetsbrev skriver Oskar dagbok från Rhodos, där allt ska vara bekvämt men det är något som skaver.

KALLITHEA BEACH, RHODOS

14/5 2025 – 14.02 EEST

När jag börjar skriva detta är det onsdag eftermiddag och sex timmar till avspark, 20.00 grekisk tid, mellan Sirius och Hammarby på rymdskeppsarenan vid Globenområdet.

Jag är på Rhodos. På en sådan där resa som stått skriven i svennebanan-stjärnorna ända sedan Elsie, nu snart fem år, kom till oss i juli 2020. Allt ingår. Här vid Kallithea Beach. Och dagarna ser likadana ut.

Frukost i buffén, jag har efter noga övervägande lämnat full english därhän och håller mig till bröd och ägg, följt av häng på stranden.

Sedan lunch i buffén, där jag i dag gick all in på pommes och kryddstark korv och var endast en skvätt grillkrydda ifrån att ta den svenska grillkiosken till Medelhavet, innan Sigvard, två år, ska sova och vi andra vila.

På eftermiddagen? Poolhäng såklart – med badringar och vattenrutschkanor, och ett ständigt köande till de söta gratisdrinkarna och degiga snacksen, innan middagen äts. I buffén.

Men idag, halvvägs in i semestern, gör vi uppror och skippar den bufférestaurang som är mer av en matsal, och som jag och min fru gärna kallar matan. Istället blir det take-away från resortens egna à la carte-restaurang: Costas. Men vi äter inte på vår balkong utan på terrassen som för veckan tillhör min svägerska och svåger, som vi semestrar här tillsammans med. Så skapas dynamik. Och extra utgifter.

Och i kväll? Ja, min fru nattar barnen. Kanske tar jag då en isbitssöt whisky med tillhörande öl i baren, som mer liknar en konferenslokal, och sneglar på livescore, då jag mår för dåligt av att se Siriusmatcher själv.

20.48 EEST

Halvtid i Stockholm och Milleskogs tidiga ledningsmål ger en låga av hopp som – trots snabb kvittering – lever vidare. I kroppen min. Jag försöker såklart kväva den redan nu. Lågan. Men det går inte. Inte förrän slutsignalen går.

Av matchen har jag inget sett. För jobbigt.

Barnen sover, och i den poolbar som mer liknar en konferenslokal än en bar serveras jag ölen och den isbitssöta whiskyn i plastglas. Inte helt olika de glas man får i halvtid på den där arenan i Stockholm – men lite mindre, och lite deppigare.

Det blev trevligt där på terrassen med köpematen. Istället för buffé och en kakafoni av barnfamiljer, där man själv är med och bidrar och fördärvar, åt vi calamares och gyros medan barnen lekte. Som semester, kändes det.

Vi var överens, jag, fru, svägerska och svåger, att det ändå är ett rimligt semesteralternativ. Det här med all inclusive. Men att vi kanske ändå inte gör det igen. Det är semester som i en mall där ingen riktigt passar in.

På en sådan här resort, där strandremsan och Medelhavets salt är det enda som faktiskt grundar en på den fysiska platsen, är det lätt att tänka på det man går miste om. Kulturen, människorna, maten. Men det är smidigt för barnen – och för en själv, sägs det. Ja, det kanske det är. Men vad kostar det?

Kommersialism i ett nötskal? Jaharå.
Exploatering av genuin kultur? Jovisst.

Lite som i fotbollen.

På ett sätt har Allsvenskan med Sirius varit så för mig. Det är mallat, det här med att vara allsvensk supporter. Hur ramsorna låter, hur klackarna ser ut, vem som har bäst tifo, vem som har skönast tugg i sin supporterpodd – ja, ni fattar.

Där nere, i gärdsgårdsserien där jag skapade mitt supporterskap, kunde man bygga sin egen värld. Sin egen kultur. Fick man för sig, i alla fall.

Snedåka till någon Stockholmsförort och gapa på en läktare utan bortasektion. Dricka öl med hemmasupportrarna inför matchen i Degerfors. Eller bråka med en barnklack i Nyköping. Det kändes for real. Och ingen kunde ta ens unika upplevelser ifrån en.

Kulturen, människorna och maten – på en pizzeria och bollplan i Akalla.

Det är väl sådana semestrar man vill ha. Där man känner att man upptäcker något som är speciellt. Som betyder något för människorna som bor där.

Det är svårt här i matsalen. Och här med plastglasen i poolbaren. Men barnen har det bra. Det har de på riktigt. Och jag med ändå. Men kanske inte lika mycket på riktigt. Och om jag inte tänker på det så jävla mycket.

21.19 EEST

I Stockholm gör Besara mål, överklasskonstnären Ortmark blir inbytt och hoppets låga går på ren vilja.

Att heja på Hammarby är alldeles för enkelt för de allra flesta. Glida in till den där rymdskeppsarenan och bland 20 000 andra personer appropriera den där kulturen som galningarna runt Söderstadion egentligen byggde. Bajen all inclusive resort, en onsdagskväll på Söder? Ja, så ser det ut.

Kom igen nu, Sirius.

22.00 EEST

När Robbie kvitterade gick jag in på X och spanade in målet. Vilket fint målfirande han fick ändå, skotten. Skit då att vi inte kan försvara eget straffområde.

Fan vad ojämna vi är. Otydliga. Norrköping på måndag känns som sista chansen att köpa biljett som leder någon annanstans än bottenstrid.

Jag är tillbaka på balkongen med havsutsikt och när jag lämnade poolbaren passerade jag en dansk familj klädda i Hummel-sportdressar, från topp till tå. Tydligare än Engelen-ball. Hver gang.

Man kan såklart göra sin egen väg här på resorten. Trots allt. Bryta upp det koncept man köpt in sig på. Köpa en gyros, ta en springtur utanför den utpekade 1,5-kilometersslingan, eller köpa den där whiskyn som inte ingår där allt ingår.

Jag har gjort två av sakerna.

Och Allsvenskan är underbar ändå. Även om jag vet att den tanken inte betyder någonting för er på bussen hem mot Uppsala. Framför allt är svensk fotboll underbar. Helheten. Det är en mall jag kan tänka mig att passa in i. Och påverka.

All inclusive går inte att jämföra med något i Allsvenskan. Det var nog för hårt tänkt. Även om bajarna kan ha det. Men Allsvenskan – inte. Jag har ju varit i Värnamo, liksom.

All inclusive är allt annat. Fotbollen där ute. Den cyniska och pengastinna. Produkten. Företaget fotboll.

Det medlemsägda. Det supporterdrivna. Läktaren som subkultur. Det är motkraften. Och en så pass stark kontrast till det kommersiella att det förtjänar kärlek. Även när jag är som mest trött på allt, och känner mig fast i det likriktade kring vad man ska säga, tycka, hur man ska förhålla sig.

15/5 2025 – 14.08 EEST

Ny dag på balkongen. På resorten. Exakt ett dygn sedan jag började skriva. Och för att citera filmatiseringen av Bret Easton Ellis Rules of Attraction:

There will be no more notes. It’s last call.

I kväll blir det minidisco på hotellet. Alla vi fyra vuxna i sällskapet har bestämt oss för att omfamna det. Dricka en blaskig drink och se lyckan i våra barns ansikten när Lollo & Bernie dansar på en scen. Man måste inte alltid vara konträr.

Kanske är det där vi landar, i en stark slutsats från en varm plats i skuggan på Rhodos:

Det är inte svart eller vitt.

På Rhodos drömmer man om en svår semester till den finska Karelen. Och på en rymdskeppsarena vid Globenområdet drömmer man om en bortaresa till Nyköping.

Och väl i Finland drömmer man säkert om Rhodos. Och i Nyköping om Bajen away.

Opa opa.

I'm going where the sun keeps shinin’, through the pourin’ rain. Goin’ where the weather suits my clothes.

Veckans…

… låt

Harry Nilsson - Everybody’s Talkin’

… låt 2

Harry Nilsson - Without You

… tillägg

Det hände en del på Gamla Ullevi, några timmar efter att den sista dagboksraden ovan skrevs. Inte svart eller vitt, som sagt…

… resplan

I dag tar vi en dag i Rhodos city. På söndag hem. Ses på Studan måndag.

/Oskar