Vecka 14: Dinners i Ödeshög

"They’ll meet ‘neath that giant Dinners sign, that brings this fair city light". Efter en lång premiärmåndag funderar Oskar på vägkrogar och arenakrav.

Dinners i Ödeshög. Eataliano i Mjölby.
Två vägkrogar och två starka varumärken – för mig. Vakna, Visit Östergötland – här är er USP! Eller … nja. Borde det tvärtom oroa regionens marknadsavdelning att det är rastplatserna till och från bortamatcher som gjort starkast intryck på mig i deras län? Eller säger det bara något om mig? Jag vet inte. Klart är i alla fall att Ödeshög och Mjölby passeras av i princip alla som brinner för ett lag i den så syd- och mellansverige-fixerade Allsvenskan någon gång under säsongen.

En gång på Dinners i Ödeshög – oktober 2016 – rullade bussen mot en avgörande match för uppflyttning till Allsvenskan. Ben sträcktes, cigaretter tändes, gruppbilder togs, och öl dracks därinne på Dinners och ute på parkeringen. Nervöst, i väntan på vad som skulle bli en historisk kväll för en rätt så liten idrottsklubb från Uppsala – och en ännu mindre följarskara med blåsvart i hjärtat.

I måndags var axlarna inte lika högt uppdragna, men ändå inte helt nere. Premiär efter en lång och negativt laddad försäsong gör sitt, och när jag närmade mig den sista tredjedelen av min inte helt wienertunnt utbankade schnitzel kände jag i magen att det här betyder mycket. Ändå. Värnamo borta i premiären. En måstematch ju.

Jag hasade mig ut på parkeringen och träffade Mange, som stod och snurrade på en förpackning polarbröd. Och en tub mjukost. Kavli. Mange har som vana att gå in mot Ödeshögs centrum när vi stannar där på väg ner genom landet. En gång råkade han gå vilse i skogen men hittade till slut tillbaka. Ibland besöker han Klas Ingessons grav. Den här gången inte – i stället hade han gått till den lokala (!) ICA-handlaren och köpt sin proviant för resan. Polarbröd, alltså. Och tubost.

Och visst är det en liten fjäder i hatten att kunna säga att man vet hur det ser ut inne på ICA i Ödeshög, konstaterade vi båda.

En gång på Eataliano i Mjölby – december 2014 – hade Sirius bandy precis tagit en överraskande seger borta mot Vetlanda. Vi tittade ut över buffén, som sträckte sig från pastans Italien till sushins Japan för att sedan landa i svensk husmanskost, och förstod att det här var en mytisk plats. På tallriken blandade vi köttfärssås med två maki och fyra bitar lax. Vid dryckeskranarna blandade vi rökig whisky med cola-lajt. Ett drinkbord och en buffé – i all sin Mjölbyska enkelhet och krånglighet.

I måndags var det inte lika spännande, där i skuggan av den stora rondellpotatisen som markerar the outskirts of Mjölby. Klockan närmade sig midnatt och Eataliano var stängt. Vi stannade vid McDonald’s, och vi som inte hade tolv polarbröd med tillhörande tubost i packningen tog oss till expresskassorna och satte personalen i arbete.

Det kanske är att romantisera en egentligt blek stund till förbannelse, men det finns något naket i att vara hundra fotbollssupportrar inne på ett upplyst donken, med varsin expresskasselapp i handen. Där, under lysrören, blir man sann mot sig själv.

En gång på Finnvedsvallen i Värnamo – i måndags – vann Sirius en allsvensk premiär. Strax efter stopp i Ödeshög och strax innan stopp i Mjölby.

Det mesta var sig likt. Man fick fortfarande röka cigg på bron över Lagan, och den ideella personalen var fortfarande Sveriges trevligaste. Men nya läktare hade byggts. Två kortsidor med provisoriska läktarställningar och permanenta tak – tydligen ett krav för att få vara med när det spelas "Fotboll. På riktigt."

Arenakrav. Vilken bullshit.

Som bortasupporter gjorde de nya läktarna varken från eller till. Vi stod på samma ställe som tidigare år, och jag kunde nervöst vanka fram och tillbaka nere vid reklamskyltarna, som vanligt. En Robbie Ure-förälskelse och 94 minuter senare blåste domare Klitte av. Sirius hade vunnit.

I dag – torsdag 3 april 2025 – tänker jag på den totala summan av Dinners i Ödeshög, Eataliano i Mjölby och Finnvedsvallen i Värnamo.

En klassisk svensk vägkrog.
En klassisk, spretig svensk bufférestaurang.
En klassisk svensk idrottsplats.

För mig är det bortaresa. På riktigt.
Fotboll. På riktigt.
Sverige. På riktigt.

Ja, kanske till och med: Livet. På riktigt.

Svårt. Att sälja som produkt.

På en bro över Lagan, mars 2025.

Veckans…

… överord

Alla snygga tifon i Allsvenskan (och i div 1!) blir inte sämre på grund av att de får samstämmiga hyllningar, men när vissa klubbar påstår att koreografier är “helt ofattbara” måste jag ändå flagga för ordmissbruk.

… assistkung

Robbie Ure.

… uppmaning

Swisha din lokala tifogrupp och stötta deras fattbara arbete!
Arkens gärde tifo: 123 22 95 277.

… raka lugg

Robbie Ures.

… omtittning

Val Kilmer out, och det blir till att titta på Heat till helgen. Killfilmernas killfilm.

… avstå

Uttala “Robbie Ure”.

… låt

Big Thief - Cut My Hair.

… magkänsla

På lördag startar Dennis Widgren.

… självhat

Hörde mig själv säga “han visade att han blir vår nästa stora försäljning”, istället för “han visade att han blir vår nästa stora stjärna” om Joakim Persson.

… busslåt

Creedence Clearwater Revival - I Heard It Through The Grapevine

11 minuters magi down the E4.

… bortförklaringspoesi

Siriussupportern Göran Lambertz (like it or not: jag har sett honom på Studan!) döms för att ha haft en fickkniv i sin ryggsäck vid ett besök i Svea Hovrätt. Förklaringen enligt Aftonbladet:

“Lambertz har sagt att han använder kniven till att skära stjälkar på blommor till sin frus grav”.

… Jungleland-travesti

Värnamo away-gänget är samlat, och har valt mötesplats för kvällen.
De möts under den stora Dinners-skylten, som kastar ljus över rastplatsen.
Man, det är en opera där ute på rökbron
Det dansas balett på asfalten i Mjölby
Innan den lokala polisen, i radiobil, dödar den magiska kvällen.

… måste

IKS mot Diffen på lördag och Allsvenskans nordligaste stad bjuder på bandyväder; nollgradigt och kalla vindar. Slut upp på Arkens gärde och visa att Uppsala är blåsvart.

/Oskar