Vecka 1: The Ballad of Bylle
Lediga dagar och tid för vila. Och tid för en förlorad ikons återkomst. Johann sjunger balladen om Jonas Bylund.
Sirius herrlag går åter in i arbetslivet på tisdag, och tänk: det gör jag också. Jag har precis som spelarna långledigt över storhelgerna och har gjort det som blivit ett av sportpoddarnas modeuttryck under 2024: Checkat ut.
Eftersom jag, till skillnad från nämnda fotbollslag, inte checkade ut förrän arbetet för året verkligen tog slut så blev min utcheckning en intensiv historia. Från dagligt fokus på prestation till ett enda stort ingenting. Pang, bom, in i vilan.
Väldigt skönt, så klart, men de förmodat fascinerande böckerna om Jan Myrdal, Bollhusmötet, och Paul McCartney jag planerat läsa har fått stanna i hyllan. Jag har låtit hjärnan vila med mer eller mindre lättuggade tv-serier och två fjäderlätta spänningsromaner signerade en känd skånsk före detta sportjournalist som i sociala medier använder ordet “svår” i tid och otid.
Men. Lite Siriustankar har trots det intensiva intet jag njutit av letat sig in i huvudet. Bandyn har plötsligt börjat förlora och spelarna ser stundtals energilösa och rådvilla ut.
Samtidigt gjorde den för ekonomin så välbehövliga och utöver den sportsliga tokfrustrationen, fantastiska upplevelsen som var annandagen mig stolt över bandyn. Vilken kraft det finns i att nästan 5 000 personer tar sig till en idrottsanläggning som med välvilja kan kallas pittoresk och med renoveringsbehov och trängs för att se en sport som i nästan hela världen är i stort sett helt okänd.
Det här något märkliga gör vi svenskar varje år, på annandag jul. Det är fint. Nyårslöftet får bli att tjata ännu mer om bandy i alla möjliga sammanhang.
Men mest Sirius-plats i min jul- och nyårshjärna har Jonas “Bylle” Bylund tagit. Vi hade faktiskt tänkt intervjua honom till vår bok “Läktarskalle”, jag och Oskar. Tyvärr fick vi inte ihop det (vårt fel, inte hans). Det vi ville prata med honom om var lojalitet. Jag ska förklara, men först, för de yngre läsarna, kanske en förklaring om vem Bylle är vore på sin plats.
“Jonas Bylund, född 24 juli 1980, är en före detta svensk fotbollsmålvakt från Uppsala. Han inledde sin karriär i moderklubben Uppsala-Näs IK och är mest känd för sin tid i IK Sirius, där han spelade över 150 matcher mellan 1997 och 2014”.
Där har vi ChatGPT-sanningen om honom, och den stämmer, utöver att det faktiskt blev över 200 matcher i blåsvart. En siffra som i sig inger respekt och som ingen i dagens trupp kommer, eller kommer komma, i närheten av.
Men för oss som var med på Bylles tid var han betydligt mer än bara en spelare från egna led som stannade länge i klubben. Han var, som den trots allt fina klyschan lyder, “en av oss”. På den tiden när vi Siriussupportrar kämpade för att tas på allvar eller ens uppmärksammas överhuvudtaget så såg Bylle oss. Sjöng med oss, kommunicerade till och med med oss medan matchen pågick genom gester och rop. Tog alltid chansen att i media lyfta “sitt Västra”.
När Sirius efter fyra hundår i Norrettan, dit Bylle vänt hem efter glamourösa proffsår i det numera insomnade Valsta Syrianska, till slut gick upp kallade han supportrarna för “mina själar, mina bröder” i segerintervjun. Kuriosa: Den säsongen, 2013, släppte han in 16 mål på 26 seriematcher.
Det vi inte visste då var att det också skulle ta slut där. Inför Superettan-comebacken värvades ungtuppen Andreas Andersson (vart tog han vägen!?) och han konkurrerade snabbt ut Bylle. Utöver en brutalt övertänd insats i cupsemin (!) mot Elfsborg blev det inga matcher för honom 2014.
De redan då djupt pragmatiska tränarna Kim å Tolle gjorde sin grej. Bästa målvakten står. I valda delar av Västra Sidan pyrde missnöjet, och jag kan än idag gå runt och muttra över att han aldrig fick spela elitfotboll i Sirius. EN JÄVLA SUPERETTANMATCH KUNDE HAN VÄL HA FÅTT, skriker jag ibland i sömnen. Men icke.
Bylle erbjöds istället för förlängt spelarkontrakt någon typ av målvaktstränarroll (viss oklarhet råder än idag) men ville satsa vidare mellan stolparna. Satsningen bar honom inte längre än till Vallentuna, innan handskarna lades på hyllan.
Sedan hände det som inte fick hända. Han blev målvaktstränare i Dalkurd. Man kan skratta åt det nu, men då sågs Dalkurd med rätta som ett existentiellt hot mot Sirius. Och Bylles svek kändes monumentalt, och det gjorde ont. Samtidigt: han hade inte miljoner från en spelarkarriär att luta sig tillbaka mot. Han behövde jobb, och i Sirius fanns inget jobb att få.
En gång under de där åren sprang vi på varandra på Studenternas i något sammanhang jag glömt vilket det var, och vi flackade båda med blicken. Det var precis det vi ville prata med honom om. För är det något jag vet om Bylle är det att hans känslor för Sirius och dess supportrar inte var spelade. Så hur ont gjorde det att välja “the dark side” där och då?
Det svaret fick vi aldrig till boken. Kanske får vi det aldrig. Men om frågan skulle ställas idag skulle den ställas med glädje i rösten. Varför? Jo, för Dalkurd finns knappt längre. Och framförallt: Bylle är sedan en vecka tillbaka i Sirius. Målvaktstränare i akademin. Och världen är lite mer som den ska.
Veckans…
… Bylle-minne som inte kom med ovan
En gång, en av gångerna då vi missat uppflyttning till Superettan i en avgörande match, klev han efter matchen upp på läktaren och skakade hand med alla på ståplats. Nog för att de inte var några 1 000 personer på Arkens Gärde på den tiden, men ändå. Det tog sin tid, och framförallt sin människa, att göra så.
… Bylle-minne 2
När han efter en seger borta mot IK Frej sprang fram till oss på ”läktaren”, högg tag i salig Steffes huvud och bara skrek in i hans ansikte. Steffe svarade med att skrika han med och så stod de där och skrek tillsammans. Och hoppade upp och ner.
… Bylle-citat
Kommer från när han ombads förklara varför han tror att han är så älskad bland supportrarna, i samband med avskedet 2014.
Jag tror att det handlar om att jag är mig själv, att jag visar glädje när det går bra och att jag vågar bli arg och ledsen när det går mindre bra.
Simple as that.
… konstaterande
Det blev långt den här veckan. Så vi håller där.
Åk till Bollnäs imorrn, och skit i den jippofierade öppna fotbollsträningen på torsdag! Eller vad fan, gör exakt det du vill.
/Johann.